Jag är medveten om att Reinfeldt inte alls menade att alla ska jobba tills de är 75. Men att alla ska ha möjligheten till detta. Det finns dock ett stort problem. Alla tycker inte om sina jobb, och det handlar inte om inställning. Någon måste vara sopgubbe, någon måste städa gator, någon måste dela ut post. Vilka ska göra de jobben? Kan man utvecklas inom alla jobb? Ska alla dessa enformiga, slitiga jobb vara till för unga starka människor innan de bestämt sig för vad de vill göra? Finns det så mycket unga människor? Kan alla som tröttnar på att vara sopgubbe vidareutbilda sig till miljövetare istället?
Allt handlar inte om inställning och alla kan inte välja hur de vill. En ensamstående mamma kanske inte helt plötsligt kan avsluta sitt jobb på sjukhuset på grund av att hon vill förverkliga sig själv och plugga vidare.
Jag förstår att vi kanske måste höja pensionsåldern ifall Sverige ska kunna fortsätta växa som det gjort. Vi blir äldre och friskare, vilket ju är fantastiskt. Men ska vi verkligen fortsätta som vi gör idag? Ska konsumtionssamhället vara det vi ska sträva efter att till varje pris behålla? Kan vi inte istället sträva efter en förändring i grunden som gör att våra arbeten inte är det som definierar oss? Jag blir helt ärligt deprimerad av att tänka på att det enda som räknas i livet är hur länge du orkar jobba. Sen kan man gå i pension och vänta på döden. Är det vad livet går ut på? Är det det ni tror att pensionärer gör? Räknas inte det frivilligarbete som många pensionärer utför?
Jag strävar inte efter ett arbete som jag kan gå hem ifrån kl 17 och sen strunta i. Jag vill absolut brinna för mitt arbete, men jag vill inte att det ska vara det enda som räknas i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar