Saknad

Jag saknar att skriva här. Den senaste tiden har jag tänkt att jag ska skriva mer här. Och visa mer bilder. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det ger sig.

Att vara ensam

På ett sätt trivs jag med att vara ensam. Jag behöver vara ensam mycket med mina tankar. Här i Lysekil har jag på något sätt accepterat ensamheten, eftersom jag inte har så mycket att välja på. När jag är på jobbet har jag människor runt omkring mig hela tiden, och på kvällarna kan jag gå till gymmet om jag vill se människor. Det skulle självklart vara kul med åtminstone en vän utanför jobbet, men det tror jag kommer. Jag är inte orolig.

Det som dock gör ont är tanken på att alltid vara ensam. Efter ännu ett misslyckat försök till kärlek, så känns det som om jag blir mer och mer en gammal ensam nucka. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte var orolig över det här på riktigt. Men det är jag.