Plötsligt stod du bara där. Mitt ex A. Jag väntade på Sandra utanför bajamajorna inne på Popaganda och tänkte att vi nog inte skulle råka ses. En bekant hade berättat att han var där med dig, men hur stor är risken bland tusentals festivalbesökare? Tydligen stor.
Det sista jag hörde från dig var ett mail där du berättade att du hade flyttat till Malmö. Att du var ledsen över hur jag fick veta det, men att det bara blev så.
Din dialekt var bortslipad när du berättade om hur länge du bott i Stockholm. Du undrade var jag bodde och hur jag trivdes. Allt med det där leendet i ögonen som jag blev så kär i.
Jag undrar vem jag var i ditt liv. En parentes kanske. Nu stod jag där i ett neonrosa läppstift och tittade chockat upp på dig. Vad tänkte du?
Allt jag kunde tänka på efteråt var att jag ville berätta om min mamma och att hon inte fanns längre. Och fråga hur det var med din pappa som hade fått samma sjukdom.
Nu känner jag mig lite orolig över att vara lite rädd varje gång tunnelbanan passerar Kungsholmen. Jag vill nog inte träffa dig igen. Det kändes lite som en kniv i hjärtat när du frågade om jag kom ihåg dig. Som om jag någonsin skulle kunna glömma.
