Nyårsafton

Upprepning

Vissa dagar är jag jättenöjd med att vara singel/ensamstående/fri/whatever. Par tycks mest bara bråka och begränsa varandra. Det har jag skrivit om tidigare. Andra dagar undrar jag hur det skulle kännas att vara kär. Jag vet inte hur det känns. Inte på riktigt.

Träffade en gammal vän igår som jag inte sett på flera år. Vi drack kaffe och uppdaterade varandra om vad som hänt i våra liv. Han var helt övertygad om att jag hade haft pojkvän under de fem år vi inte har umgåtts. Så igen, för tusende gången, tvingas jag förklara att nej, det har jag tyvärr inte. Varför inte? Ja, säg det, den som vet.

Jag är väl helt enkelt för krånglig för att bli älskad.

'Friskt vågat, hälften vunnet' sägs det ju. I mitt fall stämmer snarare uttrycket 'Friskt vågat, inte ett skit vunnet' just nu.

Tjutig

Antingen är jag inne i en extremt känslig period, eller så har jag extremt mycket PMS just nu. Börjar gråta till allting.

Förhållanden

Jag gråter ofta över att jag är singel och för att det känns som att jag aldrig ska träffa någon som jag vill vara tillsammans med en längre tid. Men seriöst, är det verkligen vad jag ska sträva efter? Det finns gulliga par som tycks ha fantastiska förhållanden. Men sen finns det också jävligt många förhållanden som verkar skittråkiga, kassa och allmänt usla. Det gör att jag inte riktigt känner mig så peppad på att träffa någon. Jag vill inte ha ett kasst förhållande där min bitterhet går ut över andra.