Published with Blogger-droid v1.7.0
fredag 22 juli 2011
Onsdag
tisdag 19 juli 2011
fredag 15 juli 2011
Fint hus i Murjek
Published with Blogger-droid v1.7.0
torsdag 14 juli 2011
Tid
Hur jag än gör, så känns det som om tiden inte räcker till. Inte det att jag har extremt mycket att göra på jobbet, eller är ute och festar hela kvällarna. Det är fritiden som inte hinns med, på grund av att det ju är så skönt att ibland bara gå hem och sitta i soffan en stund. Sen laga mat och titta lite på tv. Och sen är klockan helt plötsligt halv elva, och det är för sent att göra något. Eller? Jag vill göra så mycket här i Gällivare innan jag åker hem för sommaren. Maxa tiden. Gå vid älven, äta ute, ta en öl, fika på Strandcaféet, gå nerifrån och upp på Dundret, plocka hjortron, kolla in Kåkstan, you name it. Men tiden försvinner. Måste försöka maxa. Måste bli effektivare och ta vara på tiden. Annars rinner den iväg. Snabbt.
Ohärliga egenskaper hos mig själv
- Kontrollbehov
- Nyfikenhet
- Bekräftelsebehov
I kombination inte världens bästa. Finns det någon snabbkurs för att tona ner det här hos sig själv?
- Nyfikenhet
- Bekräftelsebehov
I kombination inte världens bästa. Finns det någon snabbkurs för att tona ner det här hos sig själv?
måndag 11 juli 2011
Stövlar på
Published with Blogger-droid v1.7.0
lördag 9 juli 2011
Trädgårdslördag
Published with Blogger-droid v1.7.0
fredag 1 juli 2011
Livet
Ibland blir saker och ting inte som det var tänkt. Livet kommer ifatt och allt annat måste vänta.
I måndags ringde min pappa med gråten i halsen och sa att det inte var bra med mamma. Sedan jag gick på högstadiet har hon behandlats för lymfatisk leukemi, men nu är behandlingsmetoderna slut. Jag har vetat om att den här dagen ska komma, men inte vetat när. Det har förmodligen ingen vetat. Och inte heller finns det någon beräknad tid för när det oundvikliga, att mamma dör, ska ske.
Att få det här beskedet i Gällivare, i norraste norr, var inte kul. Det hade inte varit kul någonstans, men det kändes så extremt långt bort. Jag ville gå ut genom dörren, kapa en helikopter och flyga hem direkt. Men livet funkar inte så. Dagen efter skulle jag och två kollegor gå från Nikkaluokta till Laddjojaure och tillbaka. Det var något jag hade sett fram emot. Det hela blev inte alls så härligt som jag hade tänkt. Men en bra paus från allt, och ett tillfälle att tänka. Tog 6-flyget från Gällivare i onsdags, och kom till Linköping strax efter kl 13. Ända sedan dess har jag haft en konstig känsla inom mig. Jag ville åka hem, men ändå stanna kvar. Jag ville fly, men ändå stanna kvar och låtsas som att allt var bra.
Mamma mår bra just nu. Hon ska få besök av ett läkarteam med jämna mellanrum, och ska få blodtransfusioner när det behövs. Hur länge det funkar, det vet ingen. Mitt liv framöver kommer vara osäkert. Jag kommer hela tiden tänka "Var det här sista gången jag såg mamma?". Eller börja gråta utan anledning. Samtidigt som jag har mer lust än någonsin att leva mitt liv, så känns det som att jag inte borde göra det. Jag borde vara hemma med mamma. Jag borde inte gå färdigt min utbildning, utan använda min tid till att vara med mamma. Vad är rätt att göra i en sån här situation? Samtidigt som jag vet att det inte är hälsosamt att sätta sitt eget liv på paus, så känns det helt sjukt att ens tänka tanken att jag borde göra det som jag vanligen gör; plugga, festa, sova. Vad får jag ut av det?
Just nu försöker jag leva i nuet. Hur klyschigt det än låter. Men det är så det måste bli. Om jag inte försöker ta till vara på tiden som jag inte är med mamma, kan jag lika gärna strunta i det. Mitt liv måste bli värdefullt och fantastiskt, annars kan det vara.
I måndags ringde min pappa med gråten i halsen och sa att det inte var bra med mamma. Sedan jag gick på högstadiet har hon behandlats för lymfatisk leukemi, men nu är behandlingsmetoderna slut. Jag har vetat om att den här dagen ska komma, men inte vetat när. Det har förmodligen ingen vetat. Och inte heller finns det någon beräknad tid för när det oundvikliga, att mamma dör, ska ske.
Att få det här beskedet i Gällivare, i norraste norr, var inte kul. Det hade inte varit kul någonstans, men det kändes så extremt långt bort. Jag ville gå ut genom dörren, kapa en helikopter och flyga hem direkt. Men livet funkar inte så. Dagen efter skulle jag och två kollegor gå från Nikkaluokta till Laddjojaure och tillbaka. Det var något jag hade sett fram emot. Det hela blev inte alls så härligt som jag hade tänkt. Men en bra paus från allt, och ett tillfälle att tänka. Tog 6-flyget från Gällivare i onsdags, och kom till Linköping strax efter kl 13. Ända sedan dess har jag haft en konstig känsla inom mig. Jag ville åka hem, men ändå stanna kvar. Jag ville fly, men ändå stanna kvar och låtsas som att allt var bra.
Mamma mår bra just nu. Hon ska få besök av ett läkarteam med jämna mellanrum, och ska få blodtransfusioner när det behövs. Hur länge det funkar, det vet ingen. Mitt liv framöver kommer vara osäkert. Jag kommer hela tiden tänka "Var det här sista gången jag såg mamma?". Eller börja gråta utan anledning. Samtidigt som jag har mer lust än någonsin att leva mitt liv, så känns det som att jag inte borde göra det. Jag borde vara hemma med mamma. Jag borde inte gå färdigt min utbildning, utan använda min tid till att vara med mamma. Vad är rätt att göra i en sån här situation? Samtidigt som jag vet att det inte är hälsosamt att sätta sitt eget liv på paus, så känns det helt sjukt att ens tänka tanken att jag borde göra det som jag vanligen gör; plugga, festa, sova. Vad får jag ut av det?
Just nu försöker jag leva i nuet. Hur klyschigt det än låter. Men det är så det måste bli. Om jag inte försöker ta till vara på tiden som jag inte är med mamma, kan jag lika gärna strunta i det. Mitt liv måste bli värdefullt och fantastiskt, annars kan det vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)