Längtan efter Norrland

Fick en så himla stor längtan efter Norrland häromdagen igen! Tittade på klipp med Marcus Hellner (som bor i Gällivare) på YouTube och bilder från staden. I år blir det inga hjortron från myrarna runt Dundret och inget kokkaffe direkt från elden. Ganska synd ändå.

Vill bli bjuden på maskerad med passande tema så att jag får klä ut mig till Katniss Everdeen. Detta för att ha en legitim anledning till att köpa en Härmskrike-brosch, fläta håret och ha pilbåge på axeln. Ja, jag vet, jättetöntigt. Men OH så roligt det vore!

Tant eller hipster

Har en surdeg på gång och har gjort eget iste. Älskar kantareller och ska göra egen rabarberchutney. Jag är antingen en tant eller en hipster nuförtiden.

Sopsamhället

Läste precis den här artikeln. Det fick mig att bli lite ledsen och uppgiven. Är större papperskorgar verkligen lösningen? Nej, precis som de säger i artikeln så behövs det krafttag mot förpackningsindustrin, men även en förändring av vanor och en större insats för att få folk att källsortera mer. Den här utvecklingen är verkligen extremt fel, och inte hållbar på något sätt. Jag är ingen ängel vad gäller att sopsortera, men jag anser att det skulle kunna gå att få alla att sopsortera, bara man gjorde det enklare för folk.

Alltså herregud, förlåt för svintråkigt blogginlägg, men sopor engagerar mig antar jag.

Uppsatsångest och framtidsdrömmar

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att jag har jobbat i Gällivare under två somrar, och att jag skriver min masteruppsats med inriktning på hållbar stadsutveckling i just Gällivare och Kiruna med anledning av deras samhällsomvandlingar. Det här gör att jag hela tiden på något sätt är lite nostalgisk och tänker tillbaka på min tid jag spenderat i norr. För jag saknar Norrland, det gör jag. Även om jag emellanåt är tacksam över att jag inte bor där, och gläds över att jag numera bor i en storstad.

Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite ledsen över att jag förmodligen aldrig kommer att bo i Norrland igen. Jag har fått jobb på västkusten, och kommer stanna där i en obestämd framtid. Helst av allt skulle jag vilja jobba i Lysekil, Malmö, Gällivare och Kiruna samtidigt. Men det går ju inte av naturliga skäl.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få?

Respekt

Kom av någon okänd anledning att tänka på ett gammalt ex. Jag skulle bo i hans lägenhet över sommaren när han jobbade på annan ort. Hans syn på städning var lite, eh, slapp. Visst, vi hade nån slags relation, men man städar väl ändå ordentligt när en annan person ska flytta in? Nej nej. Han började en timme innan jag kom dit med mina saker. Kan fortfarande bli arg över att han var så extremt respektlös mot mig, och att jag tog det. För att jag var kär. I en barnslig idiot som inte var kär i mig.

Slöserigenerationen

De senaste dagarna har det skrivits en del om Tillväxtverket och olika myndigheter som fuskar med budget för representation. Många är upprörda, andra tar det lugnare. Jag tänker att diskussionen förs på fel sätt.

Det pratas om "skattebetalarnas pengar", som om det är det enda vi "vanliga människor" bidrar med till myndigheter. Men det är inte bara höga pampar som jobbar inom myndigheter. Det är snarare tvärtom. Nu tror dock inte jag att det är vanliga anställda som fått åka på resor till Åre och njutit av vinprovningar på Grand Hotel.

Det som är fel med den här diskussionen är att det inte bara handlar om Tillväxtverket, det handlar om alla myndigheter och företag som håller på med vad som kallas för "representation". Ren lyx. Som kanske behövs för att motivera anställda och chefer, vad vet jag. Men hela kulturen kring att man ska lyxa till det med dyra hotellnätter, viner och "upplevelser" känns inte alls rätt i tiden. Klart man ska få åka på kickoff för att slappna av tillsammans med sina medarbetare, men är det vad som är i fokus? Det känns inte som det. Det känns som att värst vinner. När chefen för Tillväxtverket ansåg att Grand Hotel var billigast, hur många andra hotell jämförde hon med?

Det handlar inte bara om en myndighet. Det handlar om ett slöseri med resurser, både ekonomiskt och ekologiskt. Vi lever som på 80-talet igen, och helt seriöst, det känns väl inte speciellt smart?