Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att jag har jobbat i Gällivare under två somrar, och att jag skriver min masteruppsats med inriktning på hållbar stadsutveckling i just Gällivare och Kiruna med anledning av deras samhällsomvandlingar. Det här gör att jag hela tiden på något sätt är lite nostalgisk och tänker tillbaka på min tid jag spenderat i norr. För jag saknar Norrland, det gör jag. Även om jag emellanåt är tacksam över att jag inte bor där, och gläds över att jag numera bor i en storstad.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite ledsen över att jag förmodligen aldrig kommer att bo i Norrland igen. Jag har fått jobb på västkusten, och kommer stanna där i en obestämd framtid. Helst av allt skulle jag vilja jobba i Lysekil, Malmö, Gällivare och Kiruna samtidigt. Men det går ju inte av naturliga skäl.
Varför vill man alltid ha det man inte kan få?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar