Överallt syns kärlek. Prinsessbröllop. Vanliga bröllop. Folk som är kära. Folk som förlovar sig. Folk som får barn.
Ensamheten känns och märks mer här i Gällivare. Jag vet att jag har min familj och mina fantastiska vänner. Men det finns en hål i mitt hjärta som gör ont. Jag är så fruktansvärt trött på att vara ensam. Och på min naivitet. Jag är så extremt naiv. Trots alla svek. Varför blir jag inte härdad? Varför bryr jag mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar