Ett litet hopp har tänts. En diod i slutet av tunneln. Men jag törs inte tro någonting. Van vid att allt alltid går åt helvete. Inte världens bästa inställning kanske, men då slipper jag åtminstone bli allt för besviken.
Det värsta är, att när jag försöker sluta tänka på det, så slår det mig att jag verkligen kan se det, och att jag skulle trivas i en sådan framtid. Det är inte ofta jag kan pussla in mig själv i dagdrömmar om kärlek, jag får aldrig plats där, passar inte in. Frågan är bara om du släpper in mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar