Länge leve kungen?

Letade precis efter mitt cv i Mina dokument, och hittade den här texten som jag skrev som debattartikel till kursen Svenska C. Ganska kul att läsa såhär tre år senare.

Länge leve kungen?

Visst är det lite romantiskt att leva sig tillbaka till tiden då det fanns stora kungar som gick ut i krig och försvarade fosterlandet. Till den tiden då det fanns prinsar och prinsessor som levde lyckliga i alla sina dagar. Eller hur var det nu igen?

Sverige är idag en monarki, och har varit det i många herrans år. Vissa tycker att det är en självklarhet med ett kungahus, andra är inte riktigt så entusiastiska.

När jag var liten undrade jag hur jag skulle reagera ifall jag träffade Kungen och Drottningen. Jag hade någon slags bild om att allting då var tvunget att vara perfekt. Det var ju KUNGEN och DROTTNINGEN jag tänkte på. För mig representerade de något ouppnåeligt. De levde i sitt slott, hade fina kläder, gick på fina middagar och åkte runt i fina bilar.

Naturligtvis har den här bilden förändrats i takt med att jag växt upp och fått veta hur det egentligen ligger till. Kungahuset har ingen reell makt nuförtiden, det var länge sen det var så. Istället är det regering och riksdag som bestämmer över vårat land. Så varför har vi då en kung fortfarande, om han inte har någon egentlig roll i vårt samhälle längre?

Vi behöver någon som representerar Sverige, det anser både rojalister och republikaner. Skillnaden mellan dem är att rojalisterna tycker att kungen gör ett utmärkt jobb och att vi ska värna om det historiska arvet vi har från monarkin. Republikanerna anser att vi, det demokratiskt styrda Sverige, ska få välja vem som ska representera oss. Det är ju ändå ganska bisarrt att någon kan födas till sitt yrke.

Självklart känns det sista som en bra inställning om man anser sig vara demokratiskt lagd.

Men visst är det ändå lite roligt att ha ett Kungahus? Det finns ju inget roligare än att läsa en skvallertidning hos frisören och inse att kronprinsessan Victoria minsann har ett smycke runt halsen och att det nog betyder att hon och Daniel kommer förlova sig snart.

94,9 miljoner om året får Kungafamiljen i bidrag från staten. Självklart går allting inte ner i egen ficka. Ungefär hälften går till Slottsstaten som bl.a. tar hand om de kungliga slotten, betalar löner till personalen runt Kungafamiljen o.s.v.

Resten utgör det så kallade apanaget, och går till resor, representation och familj. Exakt vad som händer med de pengarna är för närvarande hemligt.

Jag personligen vill inte veta var prinsessan Madeleine åt lunch förra fredagen och hur mycket den kostade, det anser jag vara hennes privatsak. Men jag vill inte betala för den.

Det skulle kännas mycket bättre att betala skatt till en president, som blev vald för det han står för och det han vill uträtta för Sverige.

Men vad står Kungen för? Det är det inte många som vet, eftersom han inte får uttala sig i politiska frågor.

När människor talar om hur en bra ledare ska vara, nämner de ofta att han ska vara en av folket.

Kungen kan inte bli dömd för något brott han begår, han har ett eget stall, har semesterhus på Franska Rivieran, blir alltid bjuden till Nobel- middagen och har sedan barnsben fått den bästa tänkbara utbildningen. Känns han som en av folket? Nej. Säkert är kungen en väldigt trevlig person, men det krävs mer än blått blod för att axla rollen som representant för Sverige.